Hedvig Charlotta Nordenflycht

Hedvig Charlotta Nordenflycht blev drygt 44 år och var Sveriges mest hyllade skaldinna när hon avled i sitt hem i Skokloster sommaren 1763.

I knappt ett år hade hon bott i det lilla torp hon valt att kalla Lugnet.

Det fanns flera skäl till att hon lämnade storstaden för Skokloster.

I Stockholm var Hedvig Charlotta Nordenflycht en av stadens mest kända och igenkända personligheter under 1750-talet. Hon hade litterär salong i hemmet dit tidens författare gick för att diskutera dikt och verklighet.

Det livet ville hon bort från; ”Långt från den storm som världen skakar, i Lugnet jag min hydda fäst”, skrev hon sedan hon flyttat.

Men mest var det kärleken till fysiokraten och amatörekonomen Fischerström som lockade. Hennes mest lästa dikt, ”Över en hyacint”, är en kärleksförklaring till honom.

Han drev Sjöö slott, tvärs över mälarviken från Lugnet, norr om Biskops-Arnö.

Relationer som sprack

Till en början lyckades hennes planering. Hon var visserligen en mogen kvinna och hade både äktenskap och flera relationer bakom sig, men han rodde över vattnet till henne, och hon till honom.

På Sjöö slott styrde grevinnan Catharina Charlotta de la Gardie, född Taube (1732-1763). Fischerström inledde ett förhållande även med henne. På 1700-talet var emellertid den sortens utomäktenskapliga förbindelser tämligen accepterade inom adeln.

Grevinnan och fru Nordenflycht var fortfarande goda vänner under hösten 1762, men runt nyåret drabbade de två damerna samman i en upphetsad ordväxling inför många vittnen på slottet. Båda tog det hårt att ha varit inblandade i något så pinsamt. 

Ett drygt halvår senare var båda damerna döda.

När febern rasade på slottet försökte grevinnan hjälpa de sjuka, men insjuknade själv och avled 23 mars 1763.  

Bodde i Riddargatsbacken

Hedvig Charlotta Nordenflycht föddes 28/11 1718 i Stockholm som dotter till Anders Andersson Nordbohm, kamrer i kommerskollegium, och Kristina Rosin.

När pappan adlades till Nordenflycht fick även dottern namnet.

De bodde då i Stockholm vid Sperlingens backe, idag en del av Riddargatan.

När Hedvig Charlotta var omkring tolv år hyrde familjen ut en del av hemmet till kyrkoherden Michael Hermonius, vars dotter Catharina Hermonia var jämngammal med Hedvig Charlotta. Catharina Hermonia skulle även hon spela en roll i den svenska litteraturen, 1740 fick hon och maken Johan Bellman sonen Carl Michael.

1731 flyttade Hedvig Charlotta med sin pappa till Harbo i Västmanland.

Pappa Anders begärde att Hedvig skulle lova att gifta sig med amatörfilosofen och den i mekanik av Christofer Polhem utbildade Johan Tideman (1710-1737).

Tideman var bror till Hedvigs yngre bror Anders informator, Henning Tideman. Hon tyckte om att prata litteratur och filosofi med Johan Tideman, men var inte attraherad av honom.

Han var puckelryggig efter en olycka och, skrev hon senare: "Hans torra åtbörder och släta dräkt voro inga medel att uppväcka tycke hos ett femton års fruntimmer".

De trolovades ändå hösten 1734. Pappa Anders var död (dog 17/7 1734), men löfte är löfte. Trolovning var inte detsamma som äktenskap, men rättsligt bindande.

Hedvig Charlotta och Johan Tideman gifte sig aldrig, och 1737 avled han efter lång sjukdom. "Utmattad av många plågor bar han ett utseende av 40 eller 50 år" skrev hon. När han dog var hon 19 år.

Yrke: författare - och kvinnosakskvinna

Hon tyckte om att läsa, hade alltid gjort det, mycket hellre än att hållas med husbestyren. Hennes föräldrars försök att göra henne till en hemmafru – vilket var idealet då - misslyckades totalt.

Istället blev hon Sveriges första kvinnliga yrkesförfattare. Hon blev också landets första kvinnosakskvinna.

Efter Tidemans död mötte hon prästen Jakob Fabricius (f 1703). Det förälskade paret ville gifta sig, men Hedvig Charlottas bror Anders hade supit upp alla pengar, så äktenskapet fick vänta (Anders emigrerade 1740 och återkom aldrig till Sverige).

När Fabricius blev amiralitetspastor i Karlskrona fick de råd. De hade levt ihop i fyra år när de gifte sig i maj 1741.

Sju månader senare var han död, efter nio dagar av svår lunginflammation.

Hennes sorg var oändlig, saknaden gränslös.

"Min sorg var obeskrivelig. Alla sinnen förstördes och kroppen kastades i yttersta elände".

Hon flyttade tillbaka till Stockholm. Där bosatte hon sig i ett torp på Lidingö. Hon fyllde alla väggar invändigt med "sorgeliga målningar". (Sannolikt torpet Rännilen under Sticklinge gård på norra Lidingön, nära nuvarande Lidingövarvet).

Där levde hon eremtiliv och skrev dikter. 1743 utgavs samlingen ”Den sörjande turturduvan”. Mest omtalad blev ”Min levnads lust är skuren av”, en öppenhjärtig lyrik fylld med starka känslor på ett sätt som ingen kvinna tidigare vågat eller kunnat skriva.

Åter i storstaden - i polemik med Rosseau

1744 var fru Nordenflycht åter i storstadslivet. Hon bodde ofta hos sina syskon. När brodern Carls hustru insjuknade allvarligt behandlades hon av den unge läkaren Carl Linnaeus. (Broderns hustru kunde inte botas, blev sinnessjuk och togs in på hem för resten av sitt liv).

Hedvig Charlotta skrev ”Qvinligt tankespel af en herdinna i Norden” och fick just ”En Herdinna i Norden” som alias, ett namn som även sagts anspela på hennes namn (Hedvig Nordenflycht).

Hon gick i polemik med franske filosofen Jean Jacques Rosseau (1712-1778); han hävdade att kvinnor inte borde ägna sig åt konst och litteratur, hon försvarade sig i skrift:

                             Ack grymma tyranni, månn det vår värld förbättrar.

                             Att halva släktet stängs i dumhets trånga fjättrar.

Nordenflycht gav ut en rad skrifter, men många gick förlorade, opublicerade, när hennes hus brann ner i den stora Klarabranden 1751, som tog tre stadsdelar; Norrmalm, Ladugårdslandet och Södra Malmen. Författarinnan bodde då på Norrmalm med sin gamla mor.

1753 startade Nordenflycht och några vänner Tankebyggarorden.

I den kunde diskussionen handla om frågor som ”Är själen odödlig?”, ”Är vetandet av godo för människan?” och ”Är rätt och fel medfödda idéer som alltid är desamma eller är de praktiska regler som formas medan man lever?”.

Det var dit den unge författaren – och rosseauanen - Johan Fischerström anslöt. Hon blev passionerat förälskad och omsider blev kärleken besvarad.

Till Lugnet i Skokloster

1762 flyttade hon till Skokloster, och torpet hon valde att kalla Lugnet, för att komma nära honom. 

Som en ödets ironi höll han av henne på samma sätt som hon en gång känt för Johan Tideman - han såg upp till henne, tyckte om de filosofiska samtalen, men hade ingen längtan efter en fysisk kärlek. 

Det har sagts och skrivits att Hedvig Charlotta Nordenflycht tog livet av sig. Att hon gick till sjön för att dränka sig, men inte klarade av att fullfölja de intentionerna, räddades av vänner, men avled tre dagar senare.

Sannolikt är inget av det sant.

Mest troligt är att det var inälvscancer som orsakade hennes död. Hon avled den 28 juni 1763.

Begravd i Skokloster, jordfäst i Stockholm

I dikten ”Lugnet” skrev hon om platsen där hon levde sina sista dagar.

                   Där skall mig jorden vila låta

                   och någon vän vid graven gråta.

Den önskan bev dock inte verklighet.

Den 2 juli 1763 hölls likvakan i Lugnet. Därifrån gick en procession till Skokloster kyrka där musik spelades svagt medan tolv bönder från orten bar in liket.

Men skaldinnan jordfästes inte där. Det skedde i stället på Klara kyrkogård i Stockholm.

Vid den södra delen av Skokloster kyrka restes på 1950-talet en minnessten över Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Namnet Lugnet lever kvar, nu på ett helt område och inte bara ett enstaka torp.

Tre vägar där har fått namn efter skaldinnan, Hedvig Charlottas väg, Adils väg och Hildurs väg (Adil och Hildur var alias för Fischerström och Nordenflycht i hennes dikter).

Några ord om grevinnan de la Gardie på Sjöö slott:

Catharina Charlotta Taube, gift de la Gardie, utnämndes 1744 till hovfröken av drottning Lovisa Ulrika.

1748 gifte hon sig med Pontus de la Gardie. Han ägde bland annat Sjöö slott.

Hon avled i feber vårvintern 1763.

I "Anteckningar om Svenska Qvinnor", biografiskt lexikon från 1864, står att läsa om grevinnan:

Under en resa till Dalarne, 1758, blef hon vittne till den tortyr några dalqvinnor måste utstå, hvilka af illasinnade menniskor blifvit angifna för trolldom. En oförnuftig yngling, som kom att sitta domare, lät dem undergå olagliga och pinsamma förhör, till dess grefvinnan De la Gardie åtog sig deras försvar. De blefvo frikända, fingo upprättelse och skadestånd för sitt lidande, men domaren måste frälsa sig genom flykt.

Hon förmådde några bönder att öfverlemna sina barn åt henne för att ympas och bidrog
mycket att utbreda koppympningen. Nämnda barn lära varit de första bland allmogen, som här i Sverige blifvit ympade. Erinras att denna ympning skedde med vanliga smittkoppor, emedan vaccinkoppor den tiden ännu voro okända.

Som parentes kan nämnas att hennes makes syster Hedvig Catharina var gift med hattpartiets ledare Axel von Fersen d ä och mor till fyra barn. Bland dem fanns sonen Axel, född 1755, som senare åkte  till Paris och hade ett omskrivet kärleksäventyr med franska drottningen Marie Antoinette.